Hundkommunikation

Det är alltid intressant att studera samspelet hundar emellan. Idag hade vi en riktigt trevlig promenad med mkt hundkommunikation. Att Sonny är Tures idol står iaf klart. Allt det Sonny gör vill även Ture göra. Detta trots att han inte alltid riktigt förstår varför man ska göra det. Att Sonny älskar pinnar är ju ingen hemlighet. Självklart måste ju då även Ture älska pinnar, helst den pinne som Sonny för tillfället har i sin ägo. Sonnys pinnar är i Tures ögon värdefulla dyrgripar som är värda att ta till alla möjliga knep för att komma över ett exemplar...



Men till och med Ture (terrier som han är) har tillräckligt med självbevarelsedrift för att förstå att man inte bara kan stjäla en pinne av Sonny hur som helst. Fråga Ruska hur det kan sluta om ni vill ha en mer detaljerad beskrivning... NEJ, det krävs planering och tålamod. Oändligt med tålamod (iaf om man är en terrier som ju inte har mkt av den varan).



Tures plan: Om jag följer honom hela tiden så måste han ju förr eller senare stanna och t.ex. kissa. Ännu bättre om jag kissar på en spännande fläck är ju sannolikheten stor att han kommer att vilja kissa där han också. Värt ett försök och se det fungerade! I ett obevakat ögonblick var så den attraktiva pinnen i rätta händer (1-0 till terriern!). Bäst att ge sig av i full fart så man har ett visst försprång när långben inser att dyrgripen är stulen...


Sonny han kissade färdigt i lugn och ro, nosade lite mer och kissade igen. När han ansåg sig vara färdig gav han sig av i full karriär efter terriern och pinnen. Som ingenting kom han upp jämsides med honom och slut pinnen ur munnen på honom. Även om terriern blev mkt arg förstod även han att det var bäst att se sig besegrad... för denna gång (1-1).


Nu var Sonny på rethumör. Terriern skulle sättas på plats. Oavgjort existerar inte i hundvärlden, någon måste veta sin plats... Så Sonny stannade, la sig ner släppte dyrgripen en bit i från sig och inväntade terriern. Nu ska den korkskallen få vad han förtjänar... Inte tog det lång tid innan Ture såg sin chans. Han var nu så fokuserad på dyrgripen att han bortsåg från eventuella risker. Sonny låg ju dock och bara väntade på att han skulle slå till. Så när terriern precis ska till att gripa efter pinnen ger Sonny ifrån sig världens *VOFF*. Terriern blir överumplad och på en bråkdels sekund hinner Sonny grabba tag i pinnen igen. Triggad av sitt tidigare nederlag är terriern dock inte lika villig att ge sig den här gången. Vad båda dock har glömt är att det faktiskt finns en människa (dvs. jag) med på promenaden också. Vilket utmärkt tillfälle att plocka ledarskapspoäng!

Och segrande ur kampen om pinnen gick alltså MÄNNISKAN! Weeee!