Inte min dag...

DEnna dag skulle jag ju kunnat vara utan, eller iaf eftermiddagen. Skulle handla lite efter jobbet och konstaterade då att jag inte hade min "börs" med mig. Tur att jag kollade INNAN jag gick in på affären. KOm på att jag satte den i jackfickan efter jag hade tankat i söndags. Det var med viss oro jag åkte hemåt för att se om den var där. Fickorna i dunjackan är inte lämpliga att förvara värdesaker i och tankspridd som jag är hade jag varit ute på två promenader med den efteråt. Hade onda aningar då jag inte kunde minnas att jag kännt att jag hade börsen i fickan igår då jag var ute och gick... När jag kom hem kände jag igenom fickorna med en gång bara för att konstatera fakta. Börsen var borta. *suck*. Gick ut till bilen i hopp om att den KANSKE hade ramlat ut redan där, men icke sån tur har inte jag...

Bara att ringa och spärra VISA-kort m.m. Har ju även körkortet borta så nu har jag inget leg :-(. Kan alltså inte ta ut pengar på banken heller... Löste detta genom att föra över penkis till mamma och så har hon tagit ut åt mig. Far förbi henne på jobbet imorgon och hämtar innan jag far till stan. Måste alltså fixa nytt kökort åxå och då måste jag ta nya foton. *usch* Jag var dessutom väldigt söt på mitt körkort så jag har ingen lust alls att ta nya bilder :-(. Men men det blir då hos fotograf och inte i sån där automat...

När jag ringt och spärrat korten var det dags för hundpromenad. Även om jag var lugnare när jag gick ut med dem var jag fortfarande märkbart irriterad. Gick i MKT rask takt genom byn och sedan ner på skoterleden där jag släppte lös odjuren. De for runt som galningar och lekte i nysnön och livet kändes genast lite ljusare igen :-). Körde lite inkallningar och de kom som skjutna ur en kanon alla 3. Ture har vissa problem med att komma ända fram och så vill han dra iväg igen på en gång. Jobbade lite med det och det funkade himla bra efter två gånger.

Så helt plötsligt helt utan förvarning (jag kunde iaf inte se nått) så ryker Sonny och Ture ihop. Bryr mig först inte så mkt då Sonny ibland säger åt Ture på skarpen, men det brukar inte bli något av det. Inser dock till min bestörtning att detta är ett riktigt bråk på liv och död. Försöker hålla mig lugn (har Ceasar Milans röst i skallen) men det är inte lätt. Ture skriker som en stucken gris och Sonny står och skakar honom. TRots att jag sliter upp Sonny i bakbenen får jag honom inte att släppa taget om Ture. Känner paniken växa, tänk om han biter ihjäl honom... Hemska tanke, inte tänka så nu. Överföra stark och bestämd energi, det är jag som är flockledare. Inte skrika. Asta cirklar runt oss och skäller desto mer...

Tills lut lyckas jag dock få Sonny att släppa taget om Ture och han smiter snabbt iväg med svansen mellan benen. Nå han kan gå iaf... Sonny åker ner i backen och jag tvingar ner honom i underläge. Vet eg inte hur smart det var, men han var helt inställd på att gå på Ture igen så om jag hade släppt honom hade han flygit på honom med en gång igen. Fast eg var det nog Ture som startade det hela, Sonny är inte den som börjar bråka helt oprovocerat. Ture verkade dock så skakad och undergiven att jag inte fann någon anledning att ta tag ihonom åxå. På med koppel på båda pojkarna och så tog jag en i var hand och knatade hemåt.

Hann tänka en hel del på hemvägen och jag var faktiskt rätt skärrad. Benen kändes som spaghetti och jag mådde illa. Först kände jag bara att fan jag skickar hem Ture och avlivar Sonny. Han är så läskig när han blir så där, känns som en Pitbull. Den som tror att golden retrievers är änglar bör tänka om... En arg Golden är en farlig Golden. Som tur är är de sällan de blir arga. Stubinen är oftast lång, men när den brunnit ut då smäller det av bara faaaan. Beslutade ändå att det vore dumt att sära på pojkarna i detta läge. Då bygger man bara på problemen. Istället samlade jag mig, andades djupt och sträckte upp mig. Det är ju faktiskt jag som bestämmer i den här flocken. Och förmodligen berodde bråket åtminstone till vis del å att jag var irriterad och sände ut dålig energi till hundarna...

Väl hemma stängde jag således in alla tre i hallen på tork som vanligt. Ture kurade i ett hörn och Sonny verkade vara som vanligt. Orkade inte kolla igenom Ture på en gång, kände att jag verkligen behövde få äta först. Så jag utfodrade både mig och hundarna, sedan ställde jag Ture i duschen och passade på att bada honom på samma gång. Enda sättet att hitta igen några sår på terrierna är typ att blöta ner dem annars ser man inget för pälsen. Hittade bara skrubbsår, men då det droppade lite blod på golvet efter honom tänkte jag att det måste finnas ett större sår någonstans. Fick dock ge upp utan att hitta igen det. Senare när jag skulle kamma igenom honom hittade jag dock igen det. Han hade mycket riktigt ett hål på halsen. Rengjorde med tvål och rikligt med vatten. Hoppas bara att det inte blir infekterat.

Nu följer Tuuten varenda steg jag tar och han verkar vara mkt chockad då han darrar hela tiden. Sonny undviker han mkt noga och det är väl lika bra. Sonny verkar ju dock snäll som vanligt men man vet inte. Jag vill dock inte ömka Ture för då finns risken att han kaxar upp sig mot Sonny igen + att han ju säkert tycker att allt är extra hemst om matte tycker synd om han. Nä jag försöker bara vara som vanligt och slappna av och låtsas att detta inte har hänt. Om det verkar spänt mellan dem måste jag väl dock skicka hem Ture trots allt. Det ä ju det som är problemet när de är så olika stora. Sonny kan göra så himla stor skada på honom och även om han inte har ihjäl honom så kan det ju sluta med en fet veterinärräkning och det har varken jag eller mina föräldrar lust med. Dessutom vore det ju himla onödigt med tanke på att Ture äntligen verkar helt frisk och kry efter alla konstiga saker han dragit på sig under förra året...

Nu ser jag att klockan närmar sig 22:40 och jag ska gå och se ett program om Victoria Silvstedt...

Sedan väntar den efterlängtade sängen. Ska bli så skönt att få somna och när jag vaknar imorgon är det en ny dag. Den kan ju knappast bli sämre än denna...